The big 30

14 dagar till jag fyller 30, och jag känner mig mentalt som om jag vore 17. Förvirrad, lost, pank, kåt och rastlös.
August och Julian-veckan är min bästa vecka. Vi är så bra tillsammans och jag älskar att dom viskar högt och att dom skrattar åt sjuka saker. Jag älskar att dom inte blir rädda när jag gråter och jag tycker om att jag får ligga bredvid Julian när dom ska somna. Och jag älskar att August säger att man tar för stor plats i hans säng och att han behöver den platsen själv.

Nästa gång dom är hos mig är det födelsedagsveckan, den känns lite halvknepig i år, lite stelt och oförtjänt. Det dåliga samvete vill att jag ska stanna på 29 ett år till. Jag vill mest bara gå vidare, utan den där skulden och skammen. Men mest vill jag att mina kids på nåt mirakulöst sätt ska lära sig att göra kaffe åt mig, för det skulle vara ett fin sätt att få vakna upp till den där siffran.

Det här inlägget postades i Okategoriserat. Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till The big 30

  1. Frida skriver:

    Jag brukar försöka tänka att allt har en mening! Oftast kommer man stärkt därur! Jag är där också. I något som jag förhoppningsvis kommer stärkt ur. I sådana perioder är det tur att man har ungarna, de hjälper en att lägga fokus på annat en stund.

  2. Emmy skriver:

    Jag lovar att hjälpa dom med kaffet :))

  3. Charlie skriver:

    Jag lovar att hjälpa Emmy och AJ med kaffet.

  4. Petra skriver:

    Shit vad sjukt, jag separerade också precis innan jag fyllde 30.
    Lämna skammen och skulden med 29 vetja! Och välkommen till 30, nu börjar det <3

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s