Postumeåopendepression.

Det är nåt sjukt sorgligt över att det känns så tomt och grått efter en helg som varit magisk.
Känslan som ger en allt annat än hopp om att det kommer vara så kul igen. När känslan av kärlek och rus har avtagit. När man lixom ligger snorig och hungrig i soffan och inte kan stänga av Håkan Hellström för inget kan ändå göra det soligare.

Vilket jag vet bara är en justnukänsla, men det är så himla stark och jag stannar nog här ett tag till.

Det finns nåt skönt med att tycka synd om sig själv också.

Det här inlägget postades i Okategoriserat. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s