Vi.

Jag hittade en bild igår, en bild på mitt ex och hans nyfödda barn. För mig känns det overkligt på nåt sätt, han med en bäbis under armen. Jag är inte peppad på att hänga ut honom eller snacka skit, det finns som inget behov av det längre. Men jag började fundera på det här med att jag förut trodde att man ändras helt när man fick barn. Jag blev motbevisad av mig själv när jag märkte att jag är rätt så precis likadan som jag var innan jag blev mamma. När jag gick där och var gravid med två ungar i magen trodde jag att jag skulle få känna på den absolut kärleken och att jag skulle kunna tänka bort mig själv för första gången, inte vara så jagcentrerad. Men jag insåg väldigt snabbt att det är en dum tanke och det är den tanken som gör att kvinnor går in i väggen hela tiden. Den där absoluta kärleken kom inte alls direkt, den kom sent. Den byggs fortfarande upp. Men jag tycker det är fint. Jag tycker om att växa tillsammans med August och Julian, på alla tänkbara sätt.

Det här inlägget postades i Tiga är brons. Bokmärk permalänken.

7 kommentarer till Vi.

  1. Sara skriver:

    ? Är dina sötingar tvillingar? jag som trodde att det kanske skilda ett drygt år mellan dem?

    • Teres skriver:

      Yes dom är tvillingar! J är lite kortare så det är kanske därför du trodde det skilde ett år mellan.

  2. Sara skriver:

    …det skulle ju inte stå ”skilda”, jag är visst lite trött…

  3. Jenny skriver:

    Bra skrivet! Det är inte förren nu några år sedan mitt första barn föddes som jag inser att jag har samma behov som jag hade innan. Visst förändrades jag i grunden när jag fick henne men jag är fortfarande samma jag, ovanpå förändringen om du förstår. Det är synd att en del kompisar inte förstod det, synd för dom! Jag älskar mina barn men kärleken har inte fått mig att bli självuppoffrande, jag är väl inte sämre mamma för det?

  4. Elin skriver:

    tack för att du vågar och vill dela med dig!
    Det är precis vad jag tror med nämligen, att det växer fram. Något annat vore nästan konstigt..

    Men jag är inte helt med på kopplingen till exet? Menar du att du trots att du fått barn bryr dig om honom/att han fått barn?
    eller vaffan, jag får läsa inlägget igen..

  5. Ping: Mammeri « Varje vinglig vardag

  6. Ellinor skriver:

    Åh heja Teres!
    Vet du det är precis vad jag tror med. Jag är i barnåldern. Alla runt omkring mig skaffar barn och de går runt med ständigt dåligt samvete, ständigt utmattade, ständigt jag får inte duscha och jag låter inte pappa ta hand om barnet.

    Jag tror att man måste behålla sig själv. Även om man ger sina barn plats och tid och rum. Men de får inte bli allt. För blir barnen allt och man inte undvarar en liten del av sig själv till något som bara är ens eget och roligt. Då går man nog in i väggen tillslut och när man sedan blir äldre och barnen flyttar hemifrån. Då har man inte någon att prata med om man fortfarande är tillsammans. Har man inte delat på föräldraskapet så slutar det bara att den ena( ofta mamman) går runt och gnäller och är bitter i pensionsåldern.

    Det är tråkigt. Men verkligheten ifall man inte får leva själv. Man måste våga släppa taget och låta sin gubbe eller gumma ta halva föräldraskapet. Man måste även leva själv och göra det man tycker är kul för att kunna tycka att ens barn är roliga.

    Äsch du fattar. Jag blir bara så glad av att läsa din blogg. För även om jag inte har barn själv så vill jag kunna dela och leva precis som du gör nu, när jag själv får barn. Du bekräftar mina egna tankar.

    Även om jag inte kommer skaffa barn än på några år med tanke på min nyopererade rygg.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s