Tack för den.


Jag vaknade av att jag hulkande försökte stöta bort min man med händerna. Några sekunder tidigare hade min dröm avslutats med att David försöker trösta mig på samma sätt som man tröstar nån som har tappat bort sin plånbok och tycker synd om sig själv. I min dröm hade jag förlorat August, han hade slutat andas när han låg i soffan i stugan. Min kropp värkte av smärta och ingen runt omkring mig verkade förstå, dom klappade mig på axeln och sa så ja så ja, och jag bara skrek. Det var det vidrigaste sättet jag kunde ha startat den här dagen på, jag känner mig helt tom och ledsen. Mina drömmar börjar fan ta sig rättigheter, och det är inte okej.

Det här inlägget postades i Okategoriserat. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Tack för den.

  1. kråkan skriver:

    Alltså jävla drömmar! Varför gör man så mot sig själv? Det är ju ändå en själv som skapar drömmarna.
    Jag minns när mormor hade dött så drömde jag att det bara hade varit en dröm. Alltså att hon levde. Men sen vaknade jag och hon levde ju inte. Hon var död. Det hade varit en dröm att det var en dröm. Man ba fuck myself pliiiz

  2. skit, så vill jag aldrig drömma

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s