Hände?


Mina två inspirationskällor är på höga kusten och jag saknar dom och njuter av ensamheten på en och samma gång. I morse vaknade jag svettig och på sjukt dåligt humör. Det är så här rätt ofta i min vardag, jag är sur och grinig och lättirriterad och känner mig nere av väldigt små anledningar. Känslomänniskans sämsta drag, typ.

Det är såna dagar jag skulle kunna avsluta den här bloggen eftersom jag bara känner att jag gör folk stressade och besvikna av mina inlägg. Att jag ger sken av att ha det perfekta familjelivet och att jag har bråkfria, rena, alldeles tokcharmiga ungar som vi tar med på kulturella grejer och äter perfekt familjemiddagar med osv.
Att mina vänner i andra städer tror att dom missar saker när jag lägger upp bilder från mina kvällar med andra vänner och jag vill bara förklara för dom att det är några timmar av en annars väldigt tråkig dag och att dom inte missar nåt som inte kan hända igen.

Jag skulle kunna visa bilder när jag ligger i min säng och inte kan ta mig upp för att jag inte har nån ork kvar för jag har sagt nej en miljon gånger till två syskon som inte kan hålla sams, och att jag inte är gjord för att vara mamma eftersom jag hela tiden tycker så sjukt synd om mig själv.
För så är det i den här familjen, precis som många andra familjer, man vill ge upp, kasta in handduken och bara dra. Eller så är det bara jag, jag vet inte. Folk pratar ju inte om såna saker. Man får inte vilja dra. Men jag vill det ofta. Jag kommer dock stanna kvar i den här familjen så länge jag bara får och kan. För den är fantastisk och den är min. Jag får vara ensam när jag behöver det och när jag mår dåligt förstår dom det och den känslan gör att det går över fort. Får man utrymme att känna såna känslor går det över, det är en himla fin grej.

Hur som helst. Igår var det en fin kväll på scharinska, jag träffade på vänner som jag inte hade väntat mig och jag fick dansa en stund innan jag gick hem och somnade med Charlie i soffan till Harry Potter. Somnade lycklig, vaknade opeppad. Så kan det va.

Nu ska jag gå och färga håret i en fin ljusröd nyans. Klockan är 13.20 och det är dags att rycka upp sig.

Den fina bilden på det rosa huset är tagen av Maria Venäll.

Det här inlägget postades i Tiga är brons. Bokmärk permalänken.

16 kommentarer till Hände?

  1. Rebecca skriver:

    Fast det är ju för att du INTE ger sken av att vara perfekt som det du skriver är så himla himla bra!

  2. Linnéa skriver:

    Teres. Det är sådana som du som får mig att tro att jag kanske, någon gång, kommer våga bli mamma. Jag är också en sådan som ofta är nere och ledsen av mer eller mindre legitima anledningar, och därför tänker jag ofta att jag nog inte kommer bli någon bra mamma. Därför älskar jag att du vågar skriva om sådant här, och du verkar vara en så himla bra mamma/vän/person överhuvudtaget. Så tack för det. Puss.

  3. En sak som jag kan tycka är så ruggigt bra att det ändå är rätt många som bloggar om det, om hur risigt det känns ibland! Den stora majoriteten gör det nog inte, men många småbarnsföräldrar på min länklista! Det är bra! Mer sånt!

  4. Stina skriver:

    Du har en viktig blogg.

  5. Julia skriver:

    Jag tycker att du är helt fantastisk, stark och modig som skriver om det svåra i vardagen, i att vara människa. Jag läser en del bloggar och det är ärligheten, det mänskliga, dina texter om ditt liv och dina härliga bilder som får mig att hela tiden återkomma till din blogg.
    Jag har inga egna barn men om jag någon gång har turen att få det så kommer jag ha med dig i mina rankar. Att uppfostra barnen till att bli bra människor, inte bara ett kön är något som jag verkligen beundrar hos dig! Jag vill oxå låta mina barn få friheten att klä sig som de vill och ha intressen oavsett könskodning.
    Hade det inte vart så att jag bor i Göteborg och du i Umeå så hade jag frågat om vi kunde ta en fika eller ett glas. Du verkar vara en person som jag skulle älska att hänga med:) Så dagar då du tror att dina inlägg inte spelar någon roll, tänk på mig ( och säkert många många fler) som blir inspirerade av din styrka och öppenhet! Du är grym! Glöm aldrig det!

  6. Karin skriver:

    Teres, du är så himla bra!

  7. Lina skriver:

    Jag är sådan läsare som nästan aldrig brukar kommentera på bloggar. Tar en del av ert hårda arbete men ger inte någonting tillbaka. Men nu känner jag att jag måste ge någonting tillbaka. Har nu följt din blogg i några månader och har sakta men säkert börjat gilla den mer och mer. En av få bloggar som känns på riktigt! Och du känns som en otroligt genuin person med ett otroligt stort hjärta. Så ärlig mot dig själv. Så modigt av dig att erkänna dina brister både för dig själv och andra. Med tanke på den perfektionism som råder i detta samhälle. Detta är något jag tampas med varje dag att våga vara ärlig mot mig själv, se mina brister och tillåta mig själv att misslyckas. Vara den jag är! Du har inspirerat mig något enormt på denna fronten. att våga vara jag! Så jag vill bara säga Tack!

  8. Li skriver:

    Tack Teres! Jag och en kompis diskuterade just detta för någon dag sedan. Vi såg dig nämligen på stan. Att jag kan få lite ångest av att läsa din, eller Claras blogg för att jag känner mig som en sur tråkmorsa då. Men så när vi diskuterat det ett tag kom vi fram till att jag tolkar in mer sånt än vad som syns. Att minsann jag med skulle kunna visa guldkorn då och då från min vardag. Att du och Clara så klart inte alltid är så där uberperfekta och festliga och coola. Och det kändes bra. Och nu blev jag glad över att du också funderat över detta och erkänner dessa opeppdagar.

    Tack!

    • Teres skriver:

      haha du ska aldrig tro att jag och Clara har nåt slags överliv. du ska inte heller tro att du är en tråkmorsa, för det är du med all säkerhet inte. Men dock tror jag att man prioriterar olika i sin vardag. Min och Claras vardag är tex sjukt olika. Men jag vet också att man, som skrivet, visar upp dom härliga delarna oftast, även om jag kan tycka att jag skriver av mig i den här bloggen rätt så öppet rätt så ofta. Jag har ett väldigt festligt och vänrikt liv, men jag har också världens sämsta dagar som jag gärna skulle vara utan.

  9. Jag sitter precis helt ensam hemma, av ingen anledning… Bara för att jag Älskar att vara ensam – då och då. Utan förevändning. Jag vill bara vara själv. Det är livsnödvändigt, som en ventil. Annars skulle jag förminskas och kanske dra. Familjen är någon annanstans och tvillingarnas röster hör jag inte. Jag vet ingen annan som skriver om tvillingmammeri som du!!

    • Teres skriver:

      det låter helt fantastiskt att du känner så. Himla bra! och jag är glad att du skriver om tvillingar också.

  10. Sarah skriver:

    Tack snälla du för detta inlägg. Jag kunde ha skrivit det själv. Jag har ofta en känsla som gnager i mig – vad är det för fel på mig som så ofta vill sticka iväg utan barnen. Som fantiserar om en helg ensam hemma. Som vill vara själv själv själv. Som ganska ofta sörjer mitt liv innan barn. Trots att de där ungarna är det absolut bästa som finns. Så tack.

    • Teres skriver:

      Det känns fint att du känner så av mitt inlägg. Pauser behövs, utan skuld och dåligt samvete.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s