Du och jag


När vi träffade varandra för första gången hade jag några timmar tidigare trott att jag skulle dö, jag trodde du skulle dö. Men jag gick ändå inte sönder av glädje när jag såg dig där några timmar senare, levande. Jag trodde att den där känslan av tillhörighet och direkt kärlek skulle hoppa upp i mitt bröst, men den kom inte. Inte där, inte på BB, inte hemma i vår lägenhet som vi delade tillsammans då, inte när du låg bredvid mig i sängen och kollade på mig, utan den känslan kom så mycket senare.
Jag har miljontals gånger känt en skuld för att jag inte kunde knyta an dig och mig, att det tog så lång tid och att det var mer ”naturligt” att en deprimerad tvillingmamma knyter an till den son som är mest lik henne själv. Du ska veta hur många gånger jag har spottat åt den teorin.
Men vet du, idag är jag så glad för att jag lät den där tiden ta sin plats. För när du idag kom fram till mig efter läggning och sa att du inte ville somna när vi hade bråkat, att det gör ont i magen när man är ovänner och sedan kryper tätt tätt intill mig med gråten i halsen och säger förlåt, och jag säger förlåt och du tar upp ditt lilla huvud och ler, då känner jag att vi lyckades så himla bra du och jag. Jag är så himla glad att jag fick bli din mamma och jag är så glad för att du gav mig den där tiden i början.

Det här inlägget postades i Ungarna.. Bokmärk permalänken.

26 kommentarer till Du och jag

  1. Det är så viktigt att någon vågar skriva det. Det var betydligt enklare med andra när man var förberedd på vad som skulle komma.

  2. alex skriver:

    Å fina.

    Vackra ord.

    Du skriver så det berör. Så ofta.

    Tår i ögat och STOR kram!

  3. Emma skriver:

    Himla fint.

  4. tam skriver:

    Jag har faktiskt aldrig träffat ett barn som är lika bra på att uttrycka sina känslor som Julian. Det är en mycket fin egenskap och jag är en väldigt stolt gudmor.

  5. josefin skriver:

    Vilket fantastiskt fint inlägg.

  6. Malin skriver:

    Jag brukar väldigt sällan kommentera här, men nu måste jag! Otroligt fint skrivet, jag blev alldeles rörd. Viktigt ämne att ta upp. Ni är så fina!

  7. Linn skriver:

    frukosttårar här.

  8. M skriver:

    Tårarna rinner

  9. Sara skriver:

    Även här gråts det en skvätt till frukosten.

  10. rymdis skriver:

    Hej, fint att du skriver om de här känslorna!
    Jag har inte tvillingar, det är ett och ett halvt år mellan mina två.
    Det tog ett år att komma den lilla nära, så mycket hände med den stora att jag inte hann med att älska.
    Plötsligt en dag uppstår ändå en balans i kärleken!

    Kram

  11. caroline skriver:

    gud va fint, alltihop. stark du är som delar med dig och som orkade ta dig igenom det!
    jag storgråter här i min ensamhet.
    caroline

  12. Anna A skriver:

    Du är modig och skriver fantastiskt.

  13. a skriver:

    Allt finns kvar för evigt på nätet. Därför blir jag ledsen av alla dessa ”erkännanden” från mammor som skriver att de ville ha en pojke eller älskade sin pojke mer än sin flicka osv. det kryllar av såna inlägg nu. det finns kvar när ungarna blir stora. jag tycker inte man ska behöva skämmas men att liksom formulera det som att ”åh vilket jobb det var att lära sig älska dig jämfört med din bror” och så lämna det så din dotter kan läsa det senare… why? Och varför romantisera kring att ”det tar tid att älska en dotter som en son” typ ? det handlar inte om det ju utan om att man är sjuk. deprimerad. och som sjuk tänker man inte såsom man önskar alla gånger. tack för ordet.

    • Teres skriver:

      Hur tänkte du nu? Vilken dotter pratar du om?

    • rymdis skriver:

      När ens egna barn en gång blir föräldrar är det bra om de har en realistisk syn på hur det kan vara att bli förälder. Dessa känslor ingår i att bli förälder och behöver inte vara kopplat till depression eller sjukdom. Om barnen nån gång i tonåren egogooglar och läser sina föräldrars ord om hur komplicerat föräldraskap och kärlek kan vara så kan det ändå vara dags att tala om saken; föräldraskap är inte okomplicerat! Kärlek är inte alltid från första ögonkastet! Jag läser Teres text som en kärleksförklaring, jag menar, hela hennes blogg är en kärleksförklaring. Det kan väl ingen missa? Jag tror att även hennes barn, i det fall de läser detta i framtiden, kommer känna sig ganska överväldigade över deras mammas alla fina ord och funderingar.

  14. La ilustradora skriver:

    Det är säkert många som går och bär på dåligt samvete efter liknande upplevelser, vilken tur att du vågar skriva om det!

  15. M skriver:

    Mitt andra barn fick en dramatisk start med en tid på sjukhus. Det tog ett tag innan jag vågade älska fullt. Kalla det sjukdom, men jag tror att det är en slags försvarsmekanism. Är man inte övertygad om man får behålla barnet, så är det

  16. M skriver:

    …inte heller så lätt att bara börja tokälska. Hur svart blir inte allt om man då förlorar barnet? Vad vet jag om rätt och fel att barn får veta detta om sina mammors känslor. Jag vet iallafall att jag tänker berätta för mitt barn om hur det var och om hur det kan kännas.

  17. Fransyskan H skriver:

    Du ger mig just en extranyckel till att det tog och tid för mig. Först tre dagar efter förlossning lyckades jag se hur min dotter sâg ut. Först nu, snart tre âr senare, börjar jag nâ dit nära det du skriver om. Tack.

  18. Minimello skriver:

    Det var väldigt starkt att skriva det här Teres, och det var så himla fint skrivet! 🙂 Jag tror att Julian kommer att uppskatta att du kunde vara så ärlig, när han blir större och kanske själv läser det du har skrivit. Det är ju som flera kommenterat ovan, inte lätt med föräldraskap. Den där plötsliga förstaminutenförälskelsen inträffar inte för alla. Det tar tid.

    Jag genomgick själv en jobbig tid under min graviditet, saker och ting var väldigt ovissa och ångestframkallande på ett privat plan, och jag trodde att allt i mitt eget liv skulle kännas så otroligt mycket bättre och falla på plats så snart min dotter var född. Men så blev det ju naturligtvis inte, och på grund av det hade jag inte möjlighet, ork eller förmåga att knyta an till min dotter på det sätt som jag hade önskat. Det dröjde mycket lång tid, men när det väl skedde så kunde jag äntligen uppleva den där fantastiska kärleken. Men moderskärleken är inte ”naturlig”. Det har jag lärt mig den hårda vägen, och jag önskar nu i efterhand att någon hade talat om det för mig, så att jag inte hade behövt gå omkring med den där förbannade ångesten och det dåliga samvetet och känna mig som en dålig mamma så himla länge.

    Den där konstiga kommenteren som ”a” skrev ovan kan du hoppa över. Den personen känner ju uppenbarligen inte dig och kan ju inte läsa din blogg särskilt noga, eftersom ”a” uppenbarligen trodde att du hade både en dotter och en son, vilket kommentarens olikaanknytnings-resonemang kretsade kring.

    Du har så himla fina pojkar Teres! Kram /Minimello

  19. Fatima skriver:

    Du skriver ofta starkt, fint och ärligt om känslor och föräldraskap. Fortsätt med det!

  20. Tilde skriver:

    Fatta bra du är!!! Om du bodde i skåne skulle jag tvinga dig att vara min kompis och dina barn min unges vänner.

  21. Physalis skriver:

    Det här var FINT Teres.

  22. Frida skriver:

    oj va fantastiskt skrivet! tack för att du törs!

  23. C skriver:

    Det är så kul men samtidigt tråkigt att läsa att man inte är ensam. Har en underbar 6-månaders lite tös på golvet, sötare än allt. Förlossningsdepp nu och hade otroligt svårt med anknytningen i början. Vilket skuld man kan känna som mamma, helt sjukt. Svårt att förstå idag hur man kunde känna så lite då eftersom man känner så mycket nu!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s