Okej jag raderar och skriver om för att vara lite mer ospontan.

Jag hittade en bild i en träningsblogg där fotot föreställer en mamma och hennes nyfödda barn. Under bilden hade bloggaren skrivit kommentaren ”National geographic har utsett Årets bld. Med all rätt! Aldrig är man riktigt sig själv, äkta och lycklig som när man precis fött sitt barn.”

Jag hade tidigare här, alltså det jag raderade bort, skrivit att jag kräktes när jag läste såna kommentarer. Jag skrev det i all hast och tänkte kanske förklara varför.

Anledningen till varför jag blir provocerad av den kommentaren är just den där föreställningen om att kvinnor upplever den totala lyckan när dom föder barn. Att man blir en riktigt kvinna(det skriver hon inte men det brukar ofta va med i just såna här påståenden), är äkta och lycklig.

Jag förstår att hon säkert kände så, och säkert många med henne, men att bestämma att föda barn är den totala lyckan i varje kvinnas liv , det är för mig provocerande.

För mig var hela graviditeten, förlossningen och tiden efter långt ifrån lyckligt, det var svårt och aldrig har jag känt mig så vilsen som då. Mig själv hittade jag inte fören nåt år efteråt.

Så jag tackar vänligt men bestämt nej till att vara med i den där äkta lyckliga moderskapsklubben.

Det här inlägget postades i Tiga är brons. Bokmärk permalänken.

21 kommentarer till Okej jag raderar och skriver om för att vara lite mer ospontan.

  1. Malin skriver:

    Brukar läsa här inne ibland, och känner igen många av dina tankar runt barn och föräldraskap från när jag fick mina tvillingar. Håller lite med om din kommentar till blogginlägget och ändå inte. Det är ju så olika från person till person, detta är kanske denna bloggarens upplevelse av förlossningen. Själv blev jag jättenedstämd och deprimerad efter förlossningen med mina tvillingar, och trodde inte det var möjligt att vara lycklig som nybliven mamma. Däremot kände jag tvärtom efter min andra förlossning, då jag var helt lyckorusig! (fast då hade jag 3 års terapisamtal i bagaget).

  2. JENNIFER skriver:

    Och hur menar du då? 🙂

  3. Chula skriver:

    Jag håller med. Det är så självklart att föda barn är den totala lyckan och att tiden efter är en dans på rosa moln. Så är det INTE för många, mig inkluderad.

  4. Tack Teres. Jag har inte varit deprimerad eller nånting, men kände mig väldigt skör efter förlossningarna och mottaglig för allas åsikter. En riktigt jobbig tid och jag ville inte ”stöta mig” med nån som kom med goda råd. Nu sätter jag ner foten igen och säger ifrån. Jag orkar inte med allas åsikter eller sånt som inte intresserar mig. Det tog 2 år innan jag kände att jag var ”mig själv” igen (min yngsta blir 4 i mars)

  5. C skriver:

    Är precis där nu. Under 9 månaders tid nu sen hon kom till världen har folk sagt ”Åååhhhhh vad härligt å va´ hemma. Njut och ta vara på tiden.”

    Skit ner er!

    Skönt att fler känner som jag och att det finns sådana som vill arbeta bort bilden av den överlyckliga nyblivna mamman som lever och njuter varje minut. Skitsnack!

  6. Saralovisa skriver:

    Tack Teres för att du skriver om det här. Jag känner mig mindre ensam i min skuld och vilsenhet. Du är en ljuvlig kvinna! Tack!

  7. J skriver:

    Ja, håller med. Hela den graviditeten var en så stor utvecklingskris och på förlossningen var jag helt död redan innan och definitivt efter. Tittade på min dotter och tyckte att hon var rätt ful och vindögd. Tur att hennes pappa var mer utvilad och i läge att connecta. Jag kom ifatt men inte direkt så jag är glad att jag knte var föräldraledig på heltid den första tiden, då hade det nog verkligen tagit sin tid.

    Den här graviditeten känner jag mig sådär vidrigt harmonisk oftast dock, hoppas på att studsa upp och le lyckligt efter förlossningen också (hahaha).

  8. Minimello skriver:

    Det är så skönt att du är ärlig Teres! Riktigt befriande. Jag vill inte heller vara med i den där mammaklubben. En graviditet och en förlossning räckte för att jag skulle fatta att allt det där bara är en myt. Graviditeten var en mardröm och förlossningen en skräckfilm. Och då menar jag inte att det var något fysiskt hemskt som hände mig, utan känslomässigt. Jag är glad att jag kom mig ur min förlossningsdepression och att jag kunde knyta an till min dotter. Men det tog låång tid, och jag hade alltid sådana enorma skuldkänslor över det och skämdes och tyckte att jag sög som mamma. För jag trodde ju att det skulle vara sådär förbannat fantastiskt. Förlossningen skulle få mig att känna mig som en urkvinna och moderskapet skulle få mig att känna mig fulländad. Och när det inte blev så, så kände jag mig bara misslyckad.

    Jag går inte på den där skiten igen, och jag tror inte på någon som säger att de är alltigenom lyckliga när de precis fått barn. Det kan de omöjligt vara.

  9. My skriver:

    jag hade en toppengraviditet och tyckte det skulle bli så spännande så att föda barn. tills jag låg där på förlossningen och trodde jag skulle dö. häftigt? jo tjena. när ungstackarn kom upp på mitt bröst var det enda jag kunde känna stor och fet ångest, jag kände mig bara traumatiserad och kände inte ett endaste dugg kärlek till den där skrynkliga klumpen. och hade inte folk prackat på en att det skulle vara den lyckligaste stunden i ens liv hade det inte blivit dubbel ångest över hur jag kände. skönt att nån skriver om det här också.

  10. Hela konkarongen skriver:

    Tusen tack för detta inlägg! Håller verkligen med. Det är så skönt med någon som skriver om detta, och inte i samma andetag ursäktar sig med ”men jag älskar mina barn mest av allt blablabla…”. För att liksom släta över. Jag tror du förstår vad jag menar. Klart ungarna är det bästa, men jag är trött på att det ständigt blandas ihop med ”moderskapet”.

    Heja dig!

    /Sarah

  11. Ja, verkligen bra skrivet! Mina tvillingar föddes för tidigt och den första tiden handlade bara om dödsångest och separationsångest och ångest överhuvudtaget. Det finns många olika sätt att bli mamma på, och hela processen kan ta en väldigt lång tid. Jag var inte riktigt förberedd på det innan barnen kom, och kanske hade det blivit mindre Skuld om den polerade lyckliga-mamma-bilden som finns i media etc hade haft sällskap av andra mamma-bilder.

  12. joanna skriver:

    när jag kommer med kryckor för att min foglossning är så svår.
    när jag inte riktigt sovit under natten eftersom varje ställning skär i fogarna, och vill jag ens rätta till huvudet på kudden är det som att skära med en kniv rakt genom mitt bäcken.
    när jag går upp 40 kr pga begränsningen foglossningen ger mig, och efter första graviditeten hade problem med fogarna fortfarande två år efter förlossningen.
    eller får utslag över hela kroppen som ingen hudspecialist kan förstå vad det är, men som kliar så mkt att det håller mig vaken och i fullständig panik över det frenetiska kliandet.
    och händerna värker och jag kan knappt hålla i ett mjölkpaket för jag har fått karpaltunnelsyndrom som följd av graviditeten.
    då vill jag inte höra folk säga ”men visst är det värt det!”
    för visst fan är det värt den, men jag undrar alltid varför man bara bör tacka och ta emot?

    jag känner att så mkt ska viftas bort med tacksamheten över att vara gravid, och jag kan förstå att de som inte får till en graviditet säkert gärna skulle ta alla krämpor för att få chansen till ett barn.
    det skulle säkert jag också göra.
    men säg inte till mig att det är värt det, hela min kropp är slav under graviditeten jag är en fånga i den så länge även efter att barnet har fötts.
    det finns gränser även för tacksamhet tycker jag.

  13. Fröken Öquist skriver:

    Tack och lov för att det finns människor som vågar sanningen. Livet behöver inte vara ett skådespel och en massa dimridåer. Det är lika vackert att bli mamma för det, oavsett hur man känner sig efteråt.

  14. Elin skriver:

    tack teres för ditt inlägg. så otroligt viktigt att visa på annan (andra) berättelser om kvinnor och mammor! vet alldeles för många vänner och släktingar som mått / mår så otroligt dåligt av moderskap/mammaledighet/förlossningsdepressioner osv och tänker att just diskurser kring moderlighet och mammor också bestraffar de som inte känner likadant /passar in i bilden.
    Det blir liksom dubbel bestraffning. först mår man dåligt, sen mår man mer dåligt för att man inte mår bra.
    så Tack!

  15. Lewis skriver:

    Jag tycker att det är jättebra att du skriver det här Teres. Och jag gillar inte heller att det ska vara nån slags sanning att barn, det är meningen med livet och bara då är en kvinna på riktigt. Det har du helt rätt i.

    Men jag tror också att en ska vara lite ödmjuk åt andra hållet: många kan också känna det där omedelbara och häftiga, precis vid och efter förlossningen. Att säga att det är omöjligt att vara alltigenom lycklig då är ju att hårddra det åt andra hållet?

    Det måste vara okej att känna som en känner. Oavsett om en tycker att det är fantastiskt, att en är som lyckligast osv. Eller om en tycker att det är det jobbigaste en varit med om och att det tar lång tid att återhämta sig och känna in allt det nya. Allt, från ena änden av skalan till den andra, måste vara okej. Ju.

  16. Lewis skriver:

    Obs att jag kommenterar kommentarerna, snarare än ditt eget inlägg Teres, för där skriver du precis samma sak som jag just skrev. Ja. Over and out.

  17. Maria skriver:

    Tack till dig som är uppriktig och inte upprätthåller ett ideal som bara får kvinnor att må dåligt. Heja Teres helt enkelt!!

  18. saralovisa skriver:

    Jag har precis sysselsatt mig med att läsa igenom allas kommenterar och jag känner bara. Fan vad vi är många som behöver kontraster så att vi slipper känna oss otacksamma och skuldbelagda för att det inte vart en dans på rosor att bli mamma.
    Jag känner mig lite mer befriad från skulden jag bär med mig när det finns fler liksom jag som stångat sig helt blodig för att inte mista förståndet helt.

    Tack ljuva Teres!

  19. emma skriver:

    Instämmer. Min dotter är två månader, jag gråter varje dag, ibland skrik bölar jag och måste hålla fast mig i något. Allt är så otroligt skört och bräckligt. All stake och tuffhet jag hade innan jag blev mamma är som bortblåst. Känner mig allt annat än fulländad. Fint och viktigt att du tar upp ämnnet och skönt att läsa att så många håller med.

  20. Linnea skriver:

    Emma; gå och prata med någon, få den hjälp du behöver. Efter arton månader skaffade jag proffessionell hjälp och jag hade vunnit på att göra det så mkt tidigare – det är obeskrivligt när man kommit ut på ”den andra sidan” och faktiskt överlevt med sansen i behåll! Lycka till!

  21. Madeleine skriver:

    så himla viktigt att du skriver om det.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s