Jag minns en vinter för massa år sedan, jag hade hittat på en kärleksrelation bara för att komma nära honom. Jag gillade honom från första gången jag såg honom i hans färgglada tröja där någonstans på en skogsfest. Mina vänner påpekade att nåt var konstigt för han var olik alla andra jag jag lagt mina ögon på. Han var som en storm och en vind och en jagkaninteslitaögonenifråndigförduärsåcharmig-typ.
Jag jobbade mig när honom i säkert ett halvår och han var med all sannolikhet intresserad av min vän och han hoppades nog in i det sista att personen som var peppad på honom var hon. Men så var det ju inte. Det var jag.
En kväll mitt i den kallaste vintern hånglade vi mot en vägg på en av stans bästa dansgolv, det var fint och låten som spelades där i bakgrunden är fortfarande en av mina bästa låtar och det hoppar till i mig så fort den spelas.
Vi är väldigt goda vänner nu och han är fortfarande den där vind/storm/jagkaninteslitaögonenifråndigförduärsåcharmig-personen, men nu finns det bara en oändligt stor vänskap mellan oss som får mig att bli glad varenda gång jag träffar honom.
Jag är så himla glad att jag inte gav upp den relationen.
Mina bestyr 
Bra skrivet! Man sugs in i berättelsen direkt.
tack snälla
Teres! Så fint beskrivet! Får lite ont i magen av att tänka på de året när ni fann varann du å den där färgglada klicken. Hur romantiskt, roligt, ledsamt, naivt och helt galen tid det var. Å han, fortfarande stormande galet fin såklart! 🙂
åhå, jag dog lite. du skriver hur bra som helst. btw har jag snott hur mkt musik som helst från dina musiklistor. tack;)
Jag har läst det här tiotusen gånger nu å det finaste jag fått skrivet om mig nånsin.
❤ du.
Precis som Gultröjan har jag också läst detta tiotusen gånger nu och ja, det är nog bland det finaste jag någonsin läst.
Vilken kärleksförklaring!