Cry me that river

Man går upp på morgonen, precis som vanligt, tittar sig i spegeln och möts av ett par ledsna trötta ögon. Många morgnar nu har dom stirrat på dig tillbaka. Hinner tänka att i serier älskar man dom bittra roliga personerna som fuckar åt sig själv i spegeln, i vekliga livet, not so much. Ingen orkar med en sån person.

Telefonsamtalen blir färre, high five-händerna ligger tätt längst sidorna och blickarna säger mer än allt annat. Jag tänker på min mamma och när hon förr brukade säga ”hela världens kretsar inte kring dig Teres” och jag ber, jag ber så jävla hårt, på riktigt, mina händer blir svettiga och röda, att hon ska ha rätt, jag ber att precis ingenting ska handla om mig.

Det här inlägget postades i Okategoriserat. Bokmärk permalänken.

6 kommentarer till Cry me that river

  1. Sophia skriver:

    men hela världen kretsar ju kring dig och din person – man har ingen annan utgångspunkt som människa. Man får försöka se till sina egna behov innan man kan se till andras. Att se sig själv ingå i det stora maskineriet är det svåra om man har gjort ett antal felaktiga val tidigare enligt en själv. Det kan vara svårt att komma igen och man kan vara trött mentalt av att hela tiden släpa sig själv upp ur diket istället för att ha gjort det lätt för sig. Livet är inte enkelt men kanske är det trots allt rättvist- någon gång emellanåt -när du lyser igenom och ser glädjen du skapar med att bara vara till.

  2. Stina skriver:

    Känner bara igen mig så. Jag önskar verkligen att människor skulle orka med varandra lite mer. Förstå och acceptera. ❤

  3. gladeting skriver:

    What Stina said.

  4. A skriver:

    Samma känsla i mig. I mitt fall skyller jag på vårdeppen, en trist ny tradition. De vårpigga har fullt upp med att high-fivea varandra…

  5. Intressant det där om att det som är charmigt hos filmkaraktärer inte alltid är charmigt i den så kallade verkligheten. Jag tänker ofta att livet känns som en film… undrar om det är för att det ska bli charmigare då…
    High five på dig iaf!

  6. Fröken Öquist skriver:

    Jag trodde att man gick mot ljusare tider, att det är nu man skulle vara sprudlande. Jag möter också trötta, ledsna ögon. Vareviga morgon är de där. Tomma.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s