I’ll gave you everything and now there’s nothing left of me

tumblr_mjrzr92ITT1qcr2gxo1_500

Igår gick det upp för mig, ingen sådär häpnadsväckande och livsavgörande grej men det var lite som att få ett slag (inlindat i bomull) i magen. Nu vet jag varför jag blir så himla sluten när det kommer till saker jag gör som innehåller nån form av själv-skam. Jag kan inte hantera att ta hand om dom känslorna med andra människor. I julas när jag började käka mina antidepressiva fanns det stunder då jag för första gången i mitt liv ville avsluta det. Jag ville dö, mest för att jag hade så sjukt ont i kroppen från all ångest, och mitt dåliga samvete gentemot mina kids gick inte att beskriva. Och de gånger jag försökte förklara det för mina vänner kändes det som ett hittepå, att det inte togs seriöst(detta var så klart mitt huvud och inte deras tankar).

Men den där känslan av att hellre hålla sig borta än att störa andra, det är en motstridig liten känsla det.
När jag är hemma ensam kan jag på nåt vis klara av att må så där som det kändes igår, men all form av kontakt eller lutasigemotochprataomdet känns för övermäktigt. Och med dom tankarna kommer det där dåliga samvetet mot sina vänner pga att dom vill hjälpa till och man inte låter dom osv. En jävla soppa helt enkelt.

Det här inlägget postades i Okategoriserat. Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till I’ll gave you everything and now there’s nothing left of me

  1. IK skriver:

    Insikt är boten (sägs det), Glad Påsk på dig!

  2. Jessie skriver:

    Åh, jag känner igen mig. Jag drar mig också undan när ångesten är för svår och lägger så mycket skuld på mig själv. Ta hand om dig, fina du. Och tack för att du delar med dig. ❤

  3. Malin skriver:

    Fint att du skriver om det. Jag är där känslomässigt precis nu. Vill bara bort och drar mig undan. Fan ändå.

  4. Anna skriver:

    Hej Teres! Du känner inte mig och jag känner inte dig, men jag ramlade in på din blogg för ett tag sen nu(mest för att dina ungar är sockersöta). Livet suger ganska ofta, och det där mörkret när det känns som att det knappt är värt att leva längre, där var jag också i julas. Därför så vill jag så gärna skriva nåt peppigt, men det är så svårt när allt är som det är och dessutom blir allt lätt en kliché. I vilket fall så var skulden och skammen några av de tyngsta grejerna för mig att bära, men när jag insåg det och började fightas med dem så blev allt bättre. Jag har fortfarande många brottningsmatcher med dem, men bara att slå tillbaka hjälper faktiskt ganska mycket. Du skriver fint och jag blir glad varje gång du uppdaterat. Allt gott!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s