23 dagar

20130719-083404.jpg
Jag kan knappt urskilja vad som hänt och vad jag drömt längre. Allting är så otroligt dimmigt och jag har helt tappat bort mig själv. Det finns stunder av total närvaro och dom stunderna gör allt lite lättare, jag kan liksom andas.

Jag har aldrig varit så mentalt trött i mitt liv, inte ens efter skilsmässan förra sommaren. Det här är nåt helt annat, nåt mer ensamt. Jag känner mig som en förlorare på nåt vis. Eller på alla vis. Även fast de tröstande orden att det kommer bli bättre och att detta var det bästa som kunde hända så känns det bara fel, precis hela tiden.

Den där vidriga känslan av att allt var påhitt och den där kallheten som man får kastad i ansiktet. När man känner att man har gett precis allt man har både från hjärtat och från ens tid, när man har velat visa att man alltid står bakom och alltid finns där, väntandes och förlåtandes. Man ger allt tills ens egna har tagit slut. Det är liksom tomt på allt.
Sen gör man slut med varandra och kvar är ingenting, och han visar glada bilder på Instagram. Man är inte saknad längre, finns inte så mycket att sakna, allt har jag ju liksom redan gett bort till honom.

Det här inlägget postades i Okategoriserat. Bokmärk permalänken.

6 kommentarer till 23 dagar

  1. Fröken Stök skriver:

    Den där mentala tröttheten, som tar udden av det mesta, den önskar man att man bara kunde sova bort. Men det funkar ju inte…
    Men om det är tomt, så kan det ju bara fyllas på! Hoppas att du snart blir det, påfylld!

  2. J skriver:

    Tomheten som inget och ingen kan fylla är värst. Jag hoppas du hittar tillbaka till dig snart. Och kom ihåg att det är han som är förloraren som har förlorat dig. Kram

  3. Åsa skriver:

    Du kommer klara det här, för man MÅSTE klara av det, även när det känns som att man är en näsduk som har trasats i kanterna. GE INTE UPP men förringa inte vad du känner. Prata om det, gråt ut det, sov bort det, kolla på film och läs böcker för att försvinna in i andra världar och få lite paus från sinnet ett tag. När man mår såhär (vi är två) så tror jag att det är själen som har gått vilse i kroppen och det kommer nog tyvärr ta tid innan den hittar rätt igen. Den letar runt i alla möjliga olika utrymmen, i de snårigaste vindlarna i hjärnan och öppnar dörrar som ska vara stängda. Nu kanske själen sitter och trycker i din lilltå. Den kommer hitta tillbaka till hjärtat om några veckor, månader eller år och då kommer verkligheten gå att skilja från fiktion.

  4. L skriver:

    Tips; ta bort honom fr instagram och alla andra sociala forum! Självplågeri att se bilder som gör att man undrar och analyserar…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s