de e dark nu pt2

Alla mina bilder från kameran är förstora, det går inte att visa alla de fantastiska dagar vi har haft under new gurl-kollektivet. Jag hade väldigt gärna haft de inlägget som nån slags snuttefilt när dagarna känns glömda och när tankarna känns svarta och ensamma, en påminnelse om allt fint.

Jag trodde att jag de nåt rock bottom här för nån månad sen, att vara där längst ner men jag hade så fel, när man hamnar där på de där kalla blöta stenarna som inte går att stå still på, när varenda fot och knä river sig blodig när man vill därifrån, där andras lycka överröstar dina små försök att skrika om hjälp.

Men igår kom det där slaget som slog ut all luft från mina lungor, som får en att göra destruktiva saker mot sig själv som tillåme får en att fundera på att börja dödsstäda. 12 dagar kvar tills min psykolog kommer tillbaka, min läkere skriver bara ut piller som jag med en hårsmån knappt kan hålla mig borta ifrån. ENSAMMA KVÄLLAR, INGA BARN, TABLETTER OCH SPRIT ÄR INTE EN FRESTELSE JAG HAR LÄTT ATT UNDVIKA. Men jag undvikker det, använder tricker att fråga mina barn i huvudet om dom vill att jag ska göra det, svaret bli alltid nej, och om jag ska va nån i den här världen så ska jag va den som inte frivilligt ger mina barn en död mamma.

 

Det här inlägget postades i Okategoriserat. Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till de e dark nu pt2

  1. Stina skriver:

    Du är inte ensam, vi är många som kämpar för att orka överleva trots att man egentligen kanske inte alls vill utan måste för att man inte kan lämna ett barn bakom sig.
    Jag försöker se det som att jag klättrar upp för en brant gyttjig jävla backe och för varje steg jag lyckas hasa mig uppåt så halkar jag ner ytterligare en bit men någonstans där uppe på toppen lyser solen och gräset är mjukt och grönt. Det är dit jag ska. Jag ska visa de jävlarna att jag klarade det, jag vill inte ge dem mitt liv också trots att de egentligen redan tagit det.
    Kämpa på Teres, vi kommer att komma upp på toppen och ta oss ur gyttjan någon dag, håll blicken där uppe bara. Kram!

  2. mli skriver:

    Tröstlösa nätter, dagar och perioder kommer man alltid ha.
    MEN
    Vi blir starkare, vi hittar verktyg för att överleva och det kommer ordna sig, jag kan lova det.

    Det kan ta tid men det blir bättre och under tiden kan man fly tiden och dela det med människor man mår bra av, lyssna på musik som gör en glad,se massa filmer och serier, gå promenader, unna sig själv, försöka ta hand om sig och vara ens egna vän. Bara försöka vara snäll mot sig själv, det är en bit på vägen.

    Jag vet själv hur jävligt allt kan vara och hur svårt det kan vara att stå ut när allt bara känns fel och outhärdligt.
    Men jag vet att det hjälper inte att vara hård och elak mot sig själv.

    Jag tror på dig och vet att det kommer vända och bli bra igen.Du klarar dig ut starkare och kommer klättra upp från botten till en vinnare.

    Många styrkekramar till dig!

  3. Karin skriver:

    All kärlek till dig Teres!!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s