Jag ville så gärna tro henne.

Dippade så sjukt sjukt sjukt långt ner igår. Den där dippen som man är så jävla rädd för när man börjar må bra. Den där som gör en desperat och hysterisk. Man gör vad som går för att hitta nån slags lugnande effekt, man gör vad som helst för att få precis dom där perfekta orden som kommer stoppa vägen neråt. Jag hatar att jag är en sån person. Jag beter mig som ett psykfall och tar ut det på alla som kommer i min väg(ofta tränger jag mig på som en jävla dörrförsäljare även).

Det måste ha varit så himla mycket lättare att komma över en separation förr i tiden. När man inte kunde ramla över bilder på sitt ex med nya tjejen. När man inte behövde känna det där knytnävslaget i magen varje gång man råkar se att folk gillar en bild. Alla dessa offentliga kärleksförklaringar som folk gör helt öppet för alla att se( jag står väl iof längst fram i det ledet).
Jag vill mest bara flytta härifrån. Flytta ifrån skvaller, flytta från Umeå. Ba bort här i från. Allt blev så kallt.

Det här inlägget postades i Okategoriserat. Bokmärk permalänken.

16 kommentarer till Jag ville så gärna tro henne.

  1. Minahistorier skriver:

    Fy fan vad jag känner igen mig. Är så glad att mitt ex bor 45 mil bort och att jag slutat kolla på hans och hans nya bruds instagrambilder.

    Knytnävsslag är jobbiga som fan men de går över. Tomheten är värre.

    • Teres skriver:

      Mitt problem är att jag faktiskt ville att det skulle ta slut, att jag var med på att göra slut på eländet. Det är bara att jag är så himla kvar i sorgearbetet och han har gått vidare å skaffat en ny. Tror mest mitt ego är krossat.

  2. emmasofiew skriver:

    Stor jävla kram!
    Det är så vidrigt det där, att få det upptryckt i ansiktet. Även om en valt själv att göra slut, så är det ju jobbigt ändå. Och ändå om det bara är egot som är sårat, det är ju typ det jobbigaste. Kram, hoppas det går uppåt snabbt igen!

  3. Märta skriver:

    ähum… kan du inte låta bli att titta bara? Jag menar, det är klart det gör ont när kärlek kraschar men man dör ju inte. Det hör till livet liksom, inget konstigt med det. Allt går över, gör nåt konstruktivt i stället för att älta något som redan är borta. Lite har jag lust att säga: väx upp. Så jag gör det, säger det: väx upp. Och nej, jag är inte okänslig, bara äckligt realistisk! Hoppas att du mår bättre snart.

  4. Carro skriver:

    Åh vad jag känner igen den där känslan. Girl power kram till dig!!

  5. D skriver:

    Känner igen mig allt för väl… Sjukt svårt att undvika sånt man vet att man inte borde se/läsa, även när man har ett val.

  6. millamagi skriver:

    Vill skriva något bra, något riktigt klokt som kan få dig att må bra men tyvärr kan jag inte… Det gör så ont och det måste nog få göra det för att man ska kunna gå vidare, håll ut!!! Jag vet att det vänder. Försök att göra små bra saker för dig och var rädd om dig, kram

  7. Emelie skriver:

    I hear you sister..önskar jag levde på 90-talet varje dag. Det gör så himla ont att man blir galen. Det känns som att man can unfrienda hur många som helst men ändå så kommer de där bilderna och liksen upp framför en. Man blir så ledsen att man bara vill kräkas och döda. Det känns inte bara som att hjärtat är krossat utan också överkört av en åkgräsklippare. Sen kommer hatet. Stor kram!

  8. Helena skriver:

    samma här. det gör så fruktansvärt ont. han lämnade mig. sen var vi vänner. nu är vi inte ens vänner. har avföljt honom, men vad hjälper det när man går in manuellt flera gånger om dagen. och så smärtan när man ser att han umgås med någon annan. känns som stryptag runt halsen. paniken. gråten. vill bara dö.

  9. Anna skriver:

    Jag gjorde just det, flyttade. Bort från ex och att alltid behöva se sånt jag inte ville se. Så himla skönt med en helt ny stad, nytt kapitel och ingen visste något om mig. Jag kunde liksom välja vem jag ville bli på nya stället. Jag tror jag valde en skitbra person att bli!

  10. Caroline skriver:

    Förstår att det här på många sätt är övertramp o rent av nyfiket men kan du inte berätta lite om skilsmässan från barnens pappa. Var det gemensamt eller valde du pga den här onämnbare? Det är så svårt när man bara tar del av fragment av ett liv som ju bloggen är. För mig kom er separation väldigt ur det blå. Själv harvar jag på i en på många sätt usel relation men har så svårt att våga, precis som du två barn. Antar att jag bara är på jakt efter identifikation och styrka…
    Kämpa på! Kram

    • Teres skriver:

      Hej Caroline. Jag kan nog absolut berätta. Men kanske inte på bloggen. Men är det din riktigt mejl här ovanför? Kan skriva dit i så fall. Men det viktigaste att poängtera är att han jag skriver om nu hade inget med separationen att göra.

      • Caroline skriver:

        Det är min riktiga mail o orkar du så får du väldigt gärna berätta.
        Kram

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s