August och Julian

4874897137_d2df87e4db_z

Nästa lördag har jag varit morsa åt dessa två i sex år. 25 januari 2008 åkte en rutschkana ur mig och en bar dom ut som en kung, jag var ju i chocktillstånd/nedsövd under detta så jag litar blint på Julians beskrivning på hur det gick till. (tyvärr inte helt sant för I know 4 a fact att verkligheten var mer dramatisk, och traumatiserade mig så mycket att inga mer barn kommer födas ur denna kropp)

Kollade på massa filmer som jag har lagt upp på Vimeo och det slog mig verkligen hur deras personligheter har funnits där sen typ alltid. Så himla fint att se hur dom har utvecklas och att saker dom gör, hur dom beter sig, sättet dom säger nåt på fortfarande är som när dom var pyttesmå, fast nu är det liksom så mycket mer.

Jag är jävligt glad över att jag och David låg den där natten och skapade dessa två genier. Jag är också glad över att kunna ge mina barn så himla mycket folk som är runtomkring och älskar att va med dom, en sjukt fin familj och kungliga vänner, dom kommer alltid alltid ha nån att gå till när det krisar eller om dom behöver nåt.

Tvillingar alltså, jag var så jävla livrädd från början, fattade inte hur det skulle gå till, trodde att allt skulle vändas uppochner. Nu sex år senare inser jag att allt är precis som förut, jag klarade det galant och livet blev som ba en bättre version. (stundtals sjuuuuuuukt jobbigt och energikrävande och man kan bli så less att man vill kasta sig framför första bästa lastbil men vi behöver inte gå in på det nu hehe)

Det här inlägget postades i Okategoriserat. Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till August och Julian

  1. fridasofias skriver:

    Alltså det klippet är så himla klockrent! Grattis till killarna!

  2. Malin skriver:

    Gillar din blogg! Speciellt musiktipsen, brukar alltid lyssna på dina listor.
    Kanske dags för en ny snart 😉

  3. Anna skriver:

    Vi känner ju inte varandra så jag hoppas det är okej att jag säger att dina fina barn får mig att längta efter egna barn. Jag tänker på hur bra ni verkar ha det tillsammans och jag får hopp av tanken om att bara man älskar sina barn och låter dem vara som de är så blir allt bra.

    • Teres skriver:

      Hej! Det är helt okej att säga det och det gör mig verkligen glad. Jag hoppas att det räcker med att ge dom kärlek och utrymme. Man får helt enkelt hålla tummarna 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s