OCEAN

Det stormar så hårt här utanför att jag tror väggarna snart går sönder. Det är väl så när man bor i ett gammalt trähus, allt knakar och har sig. Läskigt är det iaf.

Hörrni, nånting har hänt i mitt huvud som gör att jag hela tiden går och känner mig ensam och ledsen. Ledsamheten är jag väl rätt bekant med men den här vidriga ensamheten som jag aldrig har känt mig en del av, den är vidrig.

Förut kände jag att jag tillhörde nåt stort hela tiden, det fanns hela tiden nåt att luta sig mot, nu känner jag inte så längre. Jag ringer ingen när jag är ledsen, jag blir jättelättstött av de minsta saker och jag känner att jag inte har nåt utrymme att kunna visa det för när som helt försvinner även de sista. Detta resulterar såklart i att jag andas dåligt samvete, a l l t ä r m i t t f e l, om jag bara skärper till mig är jag inte längre jobbig, jag måste va glad och kärleksfull, inte arg eller sur. S K Ä R P N I G. Med det funkar ju int, det slutar med att jag stannar i min lägenhet och vill inte träffa nån, vilket får mig att känna mig som en dålig vän och hela jävla skiten börjar om igen. Ibland när jag ringt typ mina närmaste vänner som inte bor i Umeå, när jag skickat fina sms till dom som bor i Umeå, när allt liksom är balanserat, då kan jag ta en paus, en fem-minuterspaus från detta jävla dåliga samvete, då är jag lycklig.

Jag har tappat det, ingenting fucking funkar nå mer, jag tippar över när som helst.

Det känns som om allt förändrades förra sommaren, jag är inte återhämtad än, det jobbiga är att man inte tycker om sig själv, spelar ingen roll då hur omtyckt man kan tänkas va, för när man ser precis noll bra saker med sig själv är det ju helt omöjligt att tro på andra.

Det här inlägget postades i Okategoriserat. Bokmärk permalänken.

5 kommentarer till OCEAN

  1. Elin skriver:

    Hej, jag brukar inte kommentera men jag kände att jag behöver säga att jag tror jag fattar, jag har haft den känslan av och till under perioder, sen.. jag vet inte när. Känslan att man egentligen är ensam, så fruktansvärt ensam, och de som ändå finns runt en kommer ju försvinna, det förstår en ju, när man är som man är. Det som brukar hjälpa mig ibland, är att försöka se mig själv utifrån, som om jag var en vän till mig själv, och inte jag, om du fattar. Hur skulle jag uppfatta mig då?
    Jag har märkt att jag blir lite schysstare då, mer tålmodig. Då kan jag säga till mig själv att det är viktigt att äta även fast man inte har aptit, vara ute i solen för jag mår faktiskt lite bättre efteråt, och träffa vänner när man orkar, och vara ärlig när man inte gör det.
    Jag skulle ju inte tycka att en person var en kass vän om hon uppenbarligen har det jobbigt och därför inte hör av sig lika ofta, och jag skulle ju verkligen inte säga upp bekantskapen!
    Jag vet inte om det här hjälpte alls, jag hoppas att det inte stjälpte, det är verkligen skräp att leva med ett mörkt moln över sig, jag hoppas att du kan känna några solglimtar snart.
    Kram!

  2. Cat skriver:

    Du anar inte hur mycket jag känner igen mig i det där. Har känt så av och till i hela mitt liv i perioder, men kunnat mota bort det. Tills för något år sen, då blev den övermäktig, den där känslan av att jag inte spelar någon roll. Lättkränktheten gjorde att jag missuppfattade och förstorade upp saker och blev arg och ledsen. Utan att visa det såklart, för om jag inte spelade någon roll så gjorde ju inte mina känslor det heller.
    Så jag slöt mig. Slutade höra av mig. Till sist slutade vännerna höra av sig, utan den allra närmsta och idag är jag så jävla ensam. Jag har den vännen och hans flickvän. Och min familj såklart, en sambo och två barn. Men de där jag kunde ringa för att ta en fika eller bjuda hem för att dela en flaska vin finns inte kvar. Och jag som hade så lätt att prata känslor kan fortfarande inte öppna mig för andra. Tänk dig Chandler i vänner, frågar nån hur det egentligen är så blir jag obekväm, drar ett dåligt skämt och skrattar bort det hela.

    Så… Hm… Följ Elins råd, för hon har så rätt. Ok?

  3. Li skriver:

    Låt det kännas som det känns. En fråga; vem tatuerar dig?

  4. Carro skriver:

    Kom o dansa me mig på lördag, glittriga nätter får man tillhöra de där större en stund! känner igen den känslan så väl ❤

  5. Ulrika skriver:

    Kan så relatera. Hade glömt bort hur det var, det var länge sedan jag kände så, men nu gör jag det igen. Allt har aktualiserats av att jag efter en lång lång process äntligen är på väg att separera och jag känner mig så himla dålig. Att jag ingenting är värd, att alla jag känner är upptagna av barn och förhållanden och andra vänner (där har du nog fler och bättre vänner än jag har), att jag föreslår saker men att ingen har tid. Det är bittert, jag är ledsen för att jag inte har skött om mina vänskaper bättre. Att jag valt – eller snarare inte valt, utan bara låtit det komma – helt fel i livet. Jag vet att det nog går över nån gång. Men just nu är det nästan outhärdligt tungt. Men det kommer att gå över. Försöker bara att göra det jag tycker om och mår bra av. Bara lätt att glömma och lätt att bortprioritera och svårt att förstå, vad är det jag vill? Är? Argh, kan visst skriva en hel uppsats nu när jag väl börjat…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s