Ikväll har jag varit med David och våra två kungliga ungar på Håkan Hellström-filmen. Jag grät å grät och skrattade och njöt och blev sentimental å lite kär men fick mest av allt förhoppningar om att det kan bli bra, iaf att det kan bli bättre. Jag blev så glad att HH fortfarande kan ge mig den känslan, och när jag tittade på
mina sönder så såg jag även i deras ansikten att Håkan redan har börjar så
det där fröet i deras stora hjärtan. Man ser det liksom i ögonen. Jag börjar även bli rörd över tanken att jag älskar tonåringar, tonåringar som
blir fanatiska och så uppfyllda av musik. Man har ju själv varit där. Å jag kan nästan se det framför mig hur allt kommer va om 8 år, tonårsmorsa med två ödmjuka och måstelevalife-kids. Ser så himla mycket fram
Emot framtin!
Mina bestyr 