Tack för allt, vi ses på andra ställen i framtiden. <3

En början på att lära mig avsluta projekt och hantera separationsångest.

Så, bloggen har ju varit inaktiv nu ett tag och innan det så skrev jag mer och mer sällan, nu har jag kommit fram till att avsluta minabestyr och att säga hejdå. Tänkte göra ett långt och ett kort farväl, välj själv om ni orkar läsa det långa brevet eller bara nöja dig med ett simpelt farväl.

Den korta versionen:
Tack så jävla mycket för allt. Den här bloggen avslutas nu men kommer finnas kvar ett tag till på www.
Jag finns på instagram under namnet terber och finns även som en av rösterna i podcasten snuskit(https://snuskit.wordpress.com). Ta hand om er, puss&kram
T

Den långa versionen:

När jag startade minabestyr, som känns som ett helt liv sedan, var jag en glad, förväntansfull, nykär, spretig och pastellig ung kvinna. Jag ville dela med mig om allt och det kändes som om mitt liv skulle va en öppen bok och jag var så jävla stolt över alla sidor. Jag hade även ett ego om växte efter varje avslutat inlägg och kände mig oövervinnlig. Jag skrev om allt, inte bara ljuspunkterna utan vågade även dela med mig om de prövningar som erbjöds. Ni har fått höra om graviditet, förlossningsdepression, abort, förlovning, bröllop, skilsmässa, brustna hjärtan, besvikelser, otröstlighet, vänskap, egenskapade traditioner, mina barn, jämställdhet, dj-spelningar, klubbarrangemang, ilska och pinsamheter. Ofta har detta varit ett utrymme för mig att få skrika av mig min frustration gentemot folk som tyckt jag varit en oansvarig morsa pga sena utekvällar och min tillsynes lätta förmåga att ”lämna” mina barn för en långhelg i tex stockholm.

Jag fick ett sammanhang och ofta visste mina vänner mer om mig genom min blogg än genom mig irl.

Nu, som alltså känns som ett liv senare, pallar jag inte av att dela med mig längre, mina barn är så pass stora att de själva skulle kunna starta en blogg och min privatliv är ungefär lika intressant som en bajskorv. Eller kanske inte, men de tankar som finns nu passar bättre i en dagbok än inför läsare som jag inte känner.

Jag blir dock sjukt sentimental och kommer sakna detta oerhört och jag är så jävla glad för alla som kommit fram och hälsat på mig under året, å som skickat brev och som på nåt sätt har gett gensvar för att mina ord nåt ut. Jag är sjukt tacksam över detta. Men nu är det dags att lägga fokus på annat och jag behöver closure. Detta är mitt sätt till det, ett avskedsbrev helt enkelt.

Så tack för allt

fridens liljor

T

PS: Instagram: terber

podcast: https://snuskit.wordpress.com/

PUSS

Tack för ingenting

Varför är förlusten kärlekens mått?

note to self: var snäll. 

Att va förälder

Mina ungar asså, så smarta små människor med sunda värderingar. Älskar även när man hör sina egna uttryck komma från deras munnar eller när man hör deras pappas ordvitsar lite så där ologiskt omformulerade. Eller när de skriker ut på bussen att deras morfar absolut INTE är kapitalist och en tant svarar ”nä det är väl tur det”. Eller när de frågar hur man gör sex och hur det kommer sig att människor måste tigga för att få pengar när andra har så mycket.

Ibland väcker dom mig på
morgonen med kalla små barnfötter på mina varma ben och dom frågar vad jag drömt och lyssnar lika intressant som om man läste en saga. När de säger att man har sladdriga armar och fluffig mage å säger det med kärlek som skulle räcka jorden runt.

Vissa dagar är min garderob deras garderob och de pratar om framtiden och om att bli vuxen och om att allt dör så småningom och jag blir iskall av dödsångest. Jag vill verkligen va med dessa två så jävla länge, jag vill att hela livet ska vara för evigt.

Ibland innan dom somnar avslutar dom dagen genom att skrika ”GOLARE HAR INGA POLARE, visste du det TESSAN??”

❤

Cirkeln

Idag är en bra dag. Idag är dagen jag längtat efter i typ ett år. Idag har nämligen Cirkeln premiär. Jag har sedan tonåren(barndomen?) varit smått besatt i häxor och magi osv. Så när böckerna om Engelsfors kom ut blev jag mer än peppad å efter dom hade slukats var deppigheten ett faktum. Hatar när böcker tar slut. Men så kom nyheten att först boken skulle bli film å ett nytt pirr slog rot i min mage. Å nu är det alltså den 18 februari. Fy fan vad härligt!

Det enda jag vill göra

Isolera mig
Läsa
Plantera om blommor

Ett officiellt tack

Ni vet när allt känns rätt trist och att man bara liksom står å trampar på samma ställe och gropen under en blir bara djupare å djupare och till slut står man fast där med fötterna alldeles nerskitade och hopplösheten infinner sig som en objuden gäst och man ba OKEJ JAG GER UPP!!!

I alla fall, men den känslan i bakfickan blev det ett nytt år. Jag började äta medicin igen mot min nedstämdhet och jag bestämde mig för att söka in till högskolan och för varje morgon som kom kändes det lite lite lättare. När jag blev glad kändes det ärligt och luftigt, nåt jag saknat så sjukt mycket.

Mitt i detta kommer det fram en kvinna till mig på mitt jobb, jag hinner precis tänka att hon ser ut som en person som jag skulle tycka om när hon säger att hon läser min blogg, att hon precis fått barn och att min blogg är till hjälp. Jag blir så generad och glad å jag babblar säkert nåt osammanhängande och försöker dölja min överpeppade tacksamhet. Säger hejdå och ångrar mig så mycket att jag inte hinner säga tack igen för hennes fina ord, men sen slog det mig att hon ju läser min blogg så HALLÅ TACK FÖR DINA FINA ORD, DU GJORDE MIG SÅ HIMLA GLAD.

Tack även till dig Maria som skev till mig på facebook, tack för påminnelsen om att jag är bra, glömmer som bort det till och från. Tack fina du.

Har även idag anmält mig till matte B och högskoleprovet. Nu jävlar!

x

En väldigt fin söndag.

Det är väl ingen hemlighet att mitt nuvarande livshumör smutsat ner även denna lilla blogg men just idag kändes det så otroligt fint att vakna upp. Tänkte att det här måste jag skriva om ikväll, sagt och gjort!

Klockan väldigt tidigt nånting vaknade jag av mig själv dels för att jag hade drömt härliga drömmar om att tex kunna flyga mm, men också för att det var ljust och alldeles kritvitt ute. Jag vaknade med ett pirr som gjorde att det var helt omöjligt att somna om och det var inte igår den känslan vann humörkriget så att säga. Med denna nyvunna livspepp gick jag upp och gjorde kaffe och satte mig i sängen och läste tills min ena unge vaknade. HALLÅ SÅ SJUKT HÄRLIGT

Sen slog vi in lite julklappar, pratade om jultomten(mina barn har just nu en väldigt politiskt diskussion om just detta, de vill att nissarna ska starta fackförbund och strejka, de har även tillsammans med sina kusiner skrivit ett brev till tomten och tackat vänligt men bestämt nej till att han ska komma förbi på julafton). Sen åkte vi till ett råfint ställe och kollade ut över ett snötäckt Umeå och passade även på att åka skrana, sen förbi min syster på lite fika och sen till bonusfamiljen och käkade julmiddag. En viss person fick även en kettlebell i julklapp så här ska det byggas starka armar och ben(eller vad man nu tränar med en sån).

Bra dag m.a.o.
sov gott
T

SAKER HÖR INTE ALLTID IHOP

Hej!

Ikväll har jag varit med David och våra två kungliga ungar på Håkan Hellström-filmen. Jag grät å grät och skrattade och njöt och blev sentimental å lite kär men fick mest av allt förhoppningar om att det kan bli bra, iaf att det kan bli bättre. Jag blev så glad att HH fortfarande kan ge mig den känslan, och när jag tittade på
mina sönder så såg jag även i deras ansikten att Håkan redan har börjar så
det där fröet i deras stora hjärtan. Man ser det liksom i ögonen. Jag börjar även bli rörd över tanken att jag älskar tonåringar, tonåringar som
blir fanatiska och så uppfyllda av musik. Man har ju själv varit där. Å jag kan nästan se det framför mig hur allt kommer va om 8 år, tonårsmorsa med två ödmjuka och måstelevalife-kids. Ser så himla mycket fram
Emot framtin!